Olika champagnesorter och klassificeringar
De allra flesta producenterna försöker ha ett brett sortiment av produkter i olika sorter och prisnivåer. Oftast består det av en standardchampagne, en roséchampagne, en årgångschampagne och en prestigechampagne. Utöver det väljer många producenter att erbjuda ytterligare varianter, såsom blanc de blanc, blanc de noir, zéro dosage, sendegorgerad champagne och söt champagne. Förutom champagne förekommer även stilla viner och andra spritprodukter.
Här kan du läsa om de olika champagnesorterna och vad som gäller.
Non Vintage (Standardchampagne)
Standardchampagnen är i regel producentens enklaste och billigaste champagne. Den bör vara lättdrucken och spegla husets stil. Druvorna kommer inte från specifika årgångar, utan blandas ihop med andra, äldre druvor som inte heller fick chansen att bli ett fint årgångsvin. Kvaliteten på odlarnas standardchampagner kan således sjunka till följd av en serie med dåliga skördar. De större producenterna, däremot, har ofta en stor mängd reservviner tillgängliga och kan därför hålla en hyfsat konstant nivå.
En sak som utmärker standardchampagnen är andelen Pinot Meunier som tillsätts. Det görs dels för att kvalitetsstandarden är lägre och dels för att druvorna mognar snabbare - något som lämpar sig för tidig konsumtion. Nästan alla standardchampagner vinner likväl på några års lagring. Buteljmognad ger vinet mjuka, trevliga aromer av honung och bröd, och slipar bort de lite grövre, kartiga syrorna. För de flesta producenterna utgör standardchampagnen en väsentlig del av den totala produktionen: i genomsnitt 80 procent. Därmed blir den också den viktigaste produkten i hela utbudet.
Söt champagne
Sötman i champagne värderas på en skala från brut nature till doux, där duox är den allra sötaste kategorin med högst sockerhalt. Champagner i mitten av skalan får beteckningen sec, som betyder torr. Klassificeringen torr bör däremot inte tolkas bokstavligt, då champagnerna snarare kan anses vara måttligt söta. Idag produceras ytterst få sec, demi-sec och doux-champagner. Så gott som alla producenter använder sina sämsta grundviner till de sötare champagnesorterna, eftersom sockret kamouflerar vinets egenskaper och tar bort de mer nyanserade aromerna.
Årgångschampagne (Vintage champagne)
Om väderförhållanden är optimala och skörden följaktligen av god kvalitet kan vissa producenter välja att göra en så kallad årgångschampagne. Med det menas att alla druvorna som används för tillverkning kommer från samma skördesäsong. Utöver det måste ytterligare kriterier uppfyllas för att champagnen ska betraktas som en äkta årgångschampagne av C.I.V.C. som branschorganisationen för produktion och handel av champagne. Till exempel måste alkoholhalten uppgå till minst elva procent, och flaskorna får heller inte säljas tidigare än tre år efter buteljeringen.
Årgångschampagner är omtyckta för deras unika och komplexa arom som uppstår när druvmust från en och samma skörd får lagras under en längre period. Kombinationen av utsökta druvor, längre lagringstid och ökad efterfrågan leder naturligtvis till ett högre saluvärde.
Blanc de blancs
Blanc de blancs är ett franskt uttryck som i grund och botten betyder “vitt vin från vita druvor”. De vita druvorna som åsyftas är samma druvor som vi i Sverige skulle beskriva som gröna. Blanc de blancs finns i alla Champagnes regioner, men de sagolika champagner som produceras i området Côte des Blancs saknar motstycke. Inget annat vin kan utveckla lika eleganta och förfinade aromer som en blanc de blancs. Champagnen kritiseras emellanåt för att vara för lätt och syrlig. Däremot finns det få viner som uppnår en komplexitet i klass med en blanc de blancs som fått tid på sig att åldras.
En ung blanc de blancs är väldigt ljus, nästan genomskinlig, fast med en grönaktig färgton. Doften beskrivs ofta som blommig och smaken som äppel- eller citrusaktig med en påträngande, vass syra.
Blanc de noirs
Blanc de noirs betyder “vitt vin på svarta druvor”. Svarta druvor, i det här fallet, är vad vi i Sverige skulle kalla för blå vindruvor. Det kan möjligen verka motsägelsefullt, men eftersom fruktköttet i de svarta druvorna har samma färg som hos gröna druvsorter, är druvmusten faktiskt lika färglös och “vit”. Blanc de noirs är inte lika vanlig som blanc de blancs - detta trots att det odlas mycket mer svarta vindruvor i Champagne. Både Pinot Noir och Pinot Meunier används för tillverkning av Blanc de noirs, antingen var för sig eller tillsammans.
Vissa har fått för sig att champagne gjord på svarta druvor har en kortare livslängd än blanc de blancs på grund av den jämförelsevis milda syran. Men under den söta, enkla frukten finns en mängd outvecklade extrakt som kräver längre tid på sig än en blanc de blancs för att mjukna.
Prestigechampagne
Prestigechampagnen är den finaste champagnen som en producent kan tillverka. Det innebär att innehållet består av de bästa druvorna från de bästa vingårdarna i Champagne, som ofta blivit tilldelade kvalitetsstämpeln Grand cru. Prestigechampagner görs uteslutande på druvmusten som utvinns från den första pressningen, och får därför beteckningen cuvée.
Nästan alla prestigecuvéer är årgångschampagner - men ett fåtal producenter gör prestigecuvéer på en blandning av flera årgångar. De allra flesta champagnehusen, och även många mindre odlare, producerar en prestigecuvée årligen, utom de år som är väsentligt sämre än genomsnittet. För att påvisa vinets exklusivitet presenteras det ofta i specialdesignade flaskor med utsmyckade kartonger. Några av de större champagnehusen producerar två, och ibland till och med tre, prestigecuvéer. Det kan till exempel vara en extra rosé eller en blanc de blancs. De två mest kända prestigecuvéerna är Moët & Chandons Dom Pérignon och Louis Roederers Cristal.
Generellt sett är en prestigecuvée mer komplex i smaken än andra champagner och de kan åldras längst av alla. De förvaras längre i producentens källare än andra champagner, i regel fem till åtta år. De behöver också mer tid på sig för att mogna innan de är som bäst. De flesta prestigecuvéer kan dra nytta av 10 till 15 års åldrande innan de är på topp. Det är alltså inte rekommenderat att köpa en ung prestigecuvée i avsikt att dricka den direkt - en flaska av den kalibern kan omöjligen visa upp sin verkliga potential i ung ålder.
Prestigechampagnen har inte alltid funnits med som en del av producenternas sortiment. Den exklusiva champagnen Cristal av tillverkaren Louis Roederer skapades 1876 för att säljas till den ryska tsaren som var mycket förtjust i drycken. Cristal anses av många vara den första prestigecuvéen som producerades. Den var däremot inte tillgänglig för allmänheten, och det skulle dröja ett tag innan ett sådant vin lanserades. Den första prestigecuvéen som tillverkades för allmänheten var nämligen 1921 Dom Pérignon som kom ut först 1936.
De mindre odlarna sneglade i många år med avundsjuka på de stora champagnehusens väl mottagna prestigecuvéer. Problemet för de små odlingarna var att pengarna inte räckte till för att lansera ett sådant vin och förse den med en exklusiv, specialdesignad flaska. Till sist kom man på en lösning på problemet, och på initiativ av Michel Gimonnet från familjeproducenten Pierre Gimonnet startades en klubb vid namn “Club de Viticulteurs Champenois”. Namnet betyder ungefär “Champagnes vinodlarklubb”, och till en början bestod den av 12 stycken familjeproducenter. Tanken var att tillsammans släppa en gemensam prestigecuvée, såld i samma flaska, under samma varumärke. På så sätt kunde man sänka kostnaderna och samtidigt bygga upp ett gott rykte. Om klubben ett specifikt år väljer att lansera en prestigecuvée får varje odlare skicka in sin bästa cuvée för granskning av en jury. Ej godkända viner utesluts ur produktionen i syfte att upprätthålla en jämn och pålitlig kvalitetsstandard. År 1999 bytte klubben namn och kallar sig idag istället för "Le Club Trésors". I dagsläget består klubben av 28 stycken medlemmar och prestigecuvéen säljs under märket “Special Club”.
Sendegorgerade champagner
Gamla årgångar har alltid sparats av vinmakarna i Champagne, som de sedan lagrar fram till degorgeringen. Vid särskilda festligheter har de lagrade champagnerna degorgerats, för att sedan drickas och njutas av direkt utan någon omkorkning eller dosage.
Bollinger bestämde sig 1961 för att sälja några av sina gamla årgångar från 52, 53 och 55, samt att sendegorgera dessa direkt innan de lämnat källaren. Detta är något som vi som konsumenter inte varit med om tidigare, den sendegorgerade drycken hade varit reserverad för vinmakarna.
En sendegorgerad champagne är mer brödig i sina toner på grund av den långa kontakten med jästfällningen, en smak som kallas för autolytisk karaktär. Den finns i dag fler producenter som vid tillfällen säljer en äldre årgång som blivit sendegorgerad, men Bollinger gav oss helt klart en ny dimension med sina R.D.-viner.
Non dosage - Odoserade champagner
En del föredrar champagne som inte är så söt och som är mer torr, så kallade odoserade champagner. Detta har blivit allt mer populärt, men det har också skapats en form av trend kring missuppfattningen om att ju torrare champagne är, desto finare. Detta stämmer inte, en liten mängd med socker kan hjälpa champagnen att få ett större djup. Här kan du läsa mer om champagnens torrhetsgrader.
Roséchampagne
Pionjärerna för den rosa roséchampagnen anses vara firman Clicquot, som 1777 tillverkade sin första roséchampagne, men det kom att dröja innan roséchampagnen blev en utbredd champagnesort bland producenterna. Ända fram till 1970-talet var det få champagneproducenter som tillverkade roséchampagne. Därefter blev drycken allt mer populär, och flera hus började göra sina egna roséchampagner.
Färgen i roséchampagne får inte framställas genom att tillsätta rödvin i det vita vinet, med ett undantag: i Champagne. I övriga regioner framställs den rosaaktiga kulörten genom vindruvornas skal. Rosévinerna får då sin färg när druvskalen macarerar, avger pigment. Roséviner görs i en mängd olika nyanser, från väldigt ljust rosa till mörka rödaktiga toner. Unga roséviner har ofta en blåröd nyans, och blir näst intill orangea vid 12-15 års ålder. Vid 20 års åldern får vinet en mer bärnstenston till sig, för att sedan komma att likna äldre vit champagne vid fyrtioårsåldern.
Gammal champagne
Regionen Champagne har en otroligt bra lagringsförmåga, en faktor som skiljer områdets vin från andra distrikt. Du kanske har hört att champagne är en färskvara, som inte tål att lagras efter sin degorgering? Det stämmer inte. Frågar man vinmakarna själva tar de fram sina femtiotalschampagner när de ska fira något.
En del dricker sina äldre champagner nydegorgerade, medan andra föredrar att lagra de på engelskt vis, d.v.s. att lagra champagnen flera år efter degorgeringen. När champagnen nydegorgeras uppvisar drycken något som saknar motsvarighet. Champagnens bouquet är utvecklad och rik på fruktiga toner. Dosagen spelar även den en stor roll när det kommer till dryckens utveckling av aromer vid en lång lagring efter degorgering. Processen reaction maillard får champagnen att utveckla vaniljaktiga, honungslika toner.
Det kan ibland vara något av en risk att köpa en väldigt gammal champagne, om korken inte har hållit tätt eller om vinet inte har lagrats väl. Om champagnen däremot har lagrats på rätt sätt utan komplikationer blir upplevelsen av vinet något utöver det vanliga. Smaken av vinet tenderar att få en karamelliserad smak, och bli rik på sötma.
