På tal om lagring känns ju 1840-tals flaskorma på den Åländska havsbotten extra intressanta. Hela cirkusen runt Ålandschampagnen är som en sann saga. Ni har antagligen läst om hur jag blev kontaktad av Åländska landskapsregeringen sommaren 2011 och att jag skrev den rapport som låg till grund för deras agerande hela vägen fram till auktionen.
Det hela började med att jag blev uppringd av en okänd journalist som berättade om fyndet när jag låg och solade under tennisveckan i Båstad. Nya riktigt gamla flaskor hade hittats ombord på ett Åländskt vrak och nu skulle man inte göra om alla de misstag som begicks i samband med att 1907 Hedsieckflaskorna bärjades från Galeasen Jönköping på 90-talet.
Regeringen visade sig vara en skön samling individer som förstod vikten av ett riktigt tillvägagång sätt utifrån alla tänkbara aspekter. Min rapport var fylld av råd som rörde juridik, dykteknik, marknadsföring, arkeologi och allra främst kunskaper kring hur vinet skulle komma att reagera på att lämna sitt trycklösa tillstånd på 60 meters djup och hur korkarna skulle riskera att torka ut väl uppe på land. De följde de flesta av mina råd, men hade otur den dag då bärgningen skedde. Det stormade ordentligt och de bärgade flaskorna utsattes för ordentligt mekaniskt tryck då vinet kluckade våldsamt mot korkarnas insida. Detta fick till följd att en stor del av flaskorna började läcka och skatten riskerade att gå till spillo. Snabbt beslutade vi om en omkorkning tillsammans med experter från Veuve Clicquot och det var då jag fick testa några munnar av alla de 164 flaskorna som smakade allt från havsvatten och hemska ruttna ägg till ljuvligt lindblomsdoftande nektar.
Det var en nästan euforisk stämning i hela det lilla öriket som gick att ta på redan när jag klev av Vikingbåten i Mariehamn på auktionsdagen. Varenda tidning var fullkomligt översållad av spekulationer om Åland skulle slå världsrekordet. Ett rekord man säkert kan ifrågasätta riktigheten i men som alla kände till. Man måste upp i magiska 30,000 euro per flaska för att med säkerhet slå den 1959 Dom Perignon Rosé som tidigare var världens dyraste champagne såld på auktion. Privatflaskor för 40 000 euro har förekommit och det sägs att Michael Jackson betalt över miljonen för en prålig okänd champagneflaska. På en nattklubb finns en flaska Cristal på vinlistan som får 30,000 euro att verka som småpotatis.
Hur som helst var John Kapon och hans auktionkollegor fyllda av tillförsikt när vi dinerade på galamiddagen dagen före. Genom några potentiella köpare i USA, Kina och Singapore var man tämligen säkra på att rekordet skulle slås. Min gissning låg på minst 50,000 euros. Som ni fortfarande kan se på nätet från auktionen var det rafflande som en VM-final innan rekordsumman ropades ut och det var en stor lättnad och glädje inom alla läger på ön.
Efter över 50 intervjuer kände jag mig helt tom och drog mig tillbaka och åkte hem och grillade lax med en åländsk vän i en villaträdgård. Det var först då jag förstod vilket genomslag detta hade haft. Varenda granne hälsade ”Är du nöjd Richard….”, osv. När vi några flaskor champagne senare vinglade ut i nattlivet och jag tänkte slappna av lite inkognito förstod jag att det var omöjligt. Varenda kotte visste precis allt om mig så det gällde att hålla sig i skinnet precis som i min egen champagnebar här hemma. Det hela slutade lyckligt med en hamburgare i soluppgången tillsammans med en armada av amerikanska auktionister, några raggare, en minister och hundratals hungrigt skränande fiskmåsar på en trottoarkant innan jag somnade in undrandes vad nästa steg i sannsagan är. Helt klart är i alla fall att vi lärt oss att ju lägre lagringstemperatur desto längre håller champagnen.
