Det har väl knappast undgått någon att champagne ger en speciell berusning. En vanlig beskrivning av champagneberusning går ut på att man känner sig pigg i huvudet, men att benen inte lyder hjärnans signaler. Hur man reagerar är högst individuellt, även om det är lätt att påvisa vissa generella mönster.
Som vanligt rör det sig om både fysiologiska och psykologiska förklaringar. Eftersom kolsyran påskyndar alkoholens väg ut i blodomloppet får man en snabbare berusning än om man dricker stilla viner. Detta i kombination med den positiva stämning och de höga förväntningar man oftast känner i de sammanhang champagne ska serveras gör att kreativiteten och viljan att prata hämningsfritt ökar. Är man dessutom i en positiv miljö där alla reagerar på samma sätt förstärks välbefinnandet ytterligare. Alkohol i sig är ju en drog som förstärker den sinnesstämning man befinner sig i när man börjar dricka. Det är därför det kan vara så förödande att dricka för att dränka sina sorger.
Att vissa blir bakfulla av champagne medan andra inte känner någonting dagen efter beror på att de enzym som finns i levern och som ska bryta ner alkoholen känner av i vilken dryck alkoholen är förpackad. Om enzymerna känner igen den form som alkoholen är bunden i ökar deras aktivitetsgrad, vilket leder till att man känner sig mindre bakis. Personligen stöter jag på detta fenomen ett par gånger om året då jag dricker öl med mina gamla fotbollskompisar. Jag blir lättare berusad och mycket mer »dagen efter« av samma mängd öl än jag skulle ha blivit av motsvarande mängd champagne trots att ölens alkoholhalt är betydligt lägre. Till champagnens försvar måste jag också påpeka att drycken i det närmaste är att betrakta som en hälsodryck om man bortser från alkoholen. Få drycker är så rena ochrika på antioxidanter och mineraler som äkta champagne.
Alkoholens kontrasterande sociala och antisociala effekt är oomtvistad, likaså dess negativa inverkan på organismen vid för stort intag. Glädjande för oss vinentusiaster dyker det ständigt upp nya forskningsrön som visar att ett måttligt alkoholintag i samband med måltid kan vara av godo. Det är numera helt fastlagt att risken att drabbas av hjärt/kärlsjukdomar minskar väsentligt eftersom kolesterolhalten sjunker om man dricker ett par glas vin om dagen. Vad som är mindre känt är att uppkomsten av diabetes kan fördröjas, liksom att risken att drabbas av vissa cancerformer minskas vid måttligt vinintag. I vissa viner förekommer också en stor mängd så kallade flavonoider som har en bevisad antioxiderande effekt. Förekomsten av dessa ämnen är som högst i röda viner och konstigt nog också i champagne. Det ligger onekligen något i Claude Taittinger rättesnöre: »A champagne a day, keeps the doctor away.«
Stockholm
